Intervju med en fd anorektiker

Berätta lite om dig själv och din bakgrund

Jag är uppväxt i Jakobstad i en familj med 3 systrar. Jag hade en bra barndom och var oftast glad och aktiv som barn. Jag är 28 år och arbetar idag som sjukskötare.
 
Berätta lite om hur det kom sig att du blev sjuk

Min sjukdom kom smygande. Jag var en aktiv friidrottare i barn och tonåren och de aktiviteter jag deltog i gjorde jag oftast helhjärtat och till 100 procent. Det gällde både skolan som fritiden. Jag blev väldigt kroppsfixerat genom idrotten och blev noga med vad jag åt. Jag började lämna bort allt synligt fett i maten, godis och olika sorter av sötsaker.

Jag började också träna och tävla mera i 13-års åldern och åt samtidigt mindre. Det blev obalans i kroppen och jag började känna mycket ångest inom mej hela tiden och att jag var tjock och ful, fast jag egentligen var underviktig.

Jag hade mycket tvångstankar och allt kretsade kring min egen kropp och att jag måste träna och bränna så många kalorier som möjligt varje dag. Jag var aldrig nöjd med mej själv och hade höga krav på allt vad jag gjorde. Jag blev väldigt noga med maten och tog reda på vad allt innehöll som jag åt.

Jag började också isolera mej och orkade inte ha samma kontakt med mina vänner som tidigare. Utan att jag tänkte på det eller hade planerat det så insjuknade jag sedan i anorexi.
 
Hur länge var du sjuk?

Jag insjuknade som 14 åring och jag var sjuk tills jag var 19 år gammal, så ca 5 år av sjukdom. Efter det ville jag verkligen bli frisk och jag beslöt mej för att också göra mitt bästa i "tillfriskningsprocessen", ofta kändes det i början att man tog ett steg framåt och två steg bakåt men så småningom vände situationen och jag märkte att jag mådde bättre och fick livsglädjen och krafterna tillbaka igen. 

Hur blev du frisk?

Jag fick hjälp från en psykolog från Mentalvårdsbyrån i Jakobstad som jag träffade 1 eller flera gånger i veckan och hade kontakt med en barnläkare på Malmska Sjukhus (MHSO). Jag hade också regelbunden kontakt med en psykolog från tonårspolikliniken i Vasa. 
 
Det fanns ingen "ätstörningspoliklinik" i Jakobstad på den tiden men Bul-An hade en tjejgrupp för de som drabbats av anorexi och- bulimi som jag var medlem i. Den gruppen betydde mycket för mej, där fick vi dela våra svårigheter med varandra och stöda varandra på olika sätt. Alla hade gått igenom samma saker och vi förstod varandra på ett bra sätt. Vi hade också kommit olika långt i vårt tillfrisknande så på det sättet kunde vi också stöda och hjälpa varandra.
 
Jag kom också till personlig tro på Jesus då jag var 18 år gammal och började vara med i församlingen, jag fick även mycket hjälp därifrån och jag kunde byggas upp igen som människa och fick uppleva att jag var värdefull och älskad för den jag är. Min tro har hjälpt mej mycket att bli frisk från anorexi och att se att jag har en framtid och ett hopp.

Man blir dock inte bara frisk på en dag, det är en lång process att bli helt fri från anorexi och det är ett beslut man måste ta varje dag att jag vill bli frisk och fri från sjukdomen. Det kan ta månader till år förrän man känner att man har helt kontroll över sjukdomen och att man inte känner någon ångest mera när man äter och inte behöva förbränna all mat genom träning. Därför är det viktigt att få hjälp i ett tidigt skede så att inte sjukdomen hinner gå så långt, det tar då oftast längre tid att tillfriskna och det är en smärtsam process för den drabbade och för familjen och vännerna som finns runt omkring.

Efter att jag bestämde mej att bli frisk vid 19 års åldern tog det nog ännu några år att bli helt fri från mina tvångstankar och att inte ha ångest efter maten.

Idag är jag frisk och kan äta vad jag vill utan att få ångest efteråt. Jag kan njuta av livet igen och vara lycklig och glad:) Livet är värt att leva fullt ut!

Hur reagerade omgivningen? 

Omgivningen reagerade väldigt olika. Många var ganska osäkra och vågade inte säga något eller visste inte hur de skulle reagera på min sjukdom. Min familj och mina närmaste vänner vågade säga mera och de märkte att något var fel och att jag behövde hjälp.

Det var ändå svårt för min familj att veta hur de skulle vara och reagera när allt kom så nära på och jag var ofta ganska arg, otrevlig och bestämde själv hur jag ville leva och jag lyssnade oftast inte på någon som försökte hjälpa eller tillrättavisa mej. 

Vad vill du hälsa till dem som just nu kämpar med ätstörningar? 

Ge inte upp! Kom ihåg att du är värdefull och älskad för den du är och att du är skapad helt unik.
Se inte ner på dej själv utan det finns en framtid och ett hopp för dej. Den ångest som du känner är verklig och det känns jätte hemskt när du kämpar med den men den kan inte skada dej. Du behöver vara bestämd när tvångstankarna och ångesten kommer och säga att det här vägrar jag att ta emot och att jag är värd något mycket bättre än att ha det så här. Det är du som bestämmer om ditt liv och din kropp och inte ångesten eller tvångstankarna som ska bestämma över dej. 

Det är väldigt viktigt att äta regelbundet så att man inte blir jätte hungrig för då brukar ångesten också bli värre. När man är sjuk tror man ofta att man har ångest för att man har ätit för mycket men det är för att man är hungrig och undernärd och att hjärnan inte orkar fungera normalt. När vikten börjar bli normal igen så brukar också ångesten minska. Kom ihåg att det tar tid men att varje dag är en seger och att du kommer att klara det. Det finns en framtid full av överraskningar som väntar på dej!

Vad vill du hälsa till anhöriga till drabbade?

Som anhörig och vän känner man sej ofta hjälplös och man vet inte alltid hur man ska agera. När man lider av ätstörningar är man oftast ganska irriterad och arg och det kan vara svårt för de närmaste att veta hur man skall vara och vill helst undvika bråk. Men innerst inne så längtar ofta den som är drabbad efter närhet och kärlek och hon/han behöver känna att någon bryr sej, fast hon/han inte vågar visa det öppet. Humöret växlar mycket när man är sjuk och hon/han kan ofta känna dåligt samvete över sitt beteende men man kan inte kontrollera sej just då när hela kroppen är i obalans och svag.

Den drabbade behöver också få se hur en normal människa fungerar, lever och äter så var inte rädd att vara ett föredöme för den drabbade i din närhet och ta dej tid att lyssna.

Det är också viktigt som förälder att inte börja anklaga sej själv för det är ingens fel, det är en sjukdom som alla andra sjukdomar som den drabbade behöver få hjälp med. Det tar tid att tillfriskna och man behöver ta en dag i taget och tacka för det lilla framsteget man ser.

Den drabbade behöver också få skynda långsamt för att kroppen, tankarna och alla känslor skall hinna med. Det är också viktigt att anhöriga till den drabbade får prata med någon som varit i samma situation och kan få hjälp för att orka vara det stöd som du behöver vara.